Osteria Bonelli

Jag hamnade där nästan av en slump, förbipasserande runt lunchtid. Noll förväntan från utsidan, typisk gammalmodis romersk liten restaurang.

Jag börjar direkt med griscia för det är rätten som lämnade mig med mest tvivel. Ja, den är god. Men det är inte en griscia enligt mig. För mycket pecorino, en fin tät kremighet som täcker allt. Det blir mer en cacio e guanciale, smakrik säkert, lätt att äta, men inte det jag letar efter i en griscia. Pecorinonosten bör ligga i bakgrunden, här dominerar den istället. Och sedan guanciale, magert magert, varken sprött eller mjukt. Hm, det fick mig att rynka på näsan. Jag vet att många älskar den, men jag förstod den inte.

Suppliet däremot gillade jag. Sprött panera som det ska vara, raggù närvarande, rikt. Fyllningen lite torr och med en hint av peppar som jag aldrig hittat någon annanstans. Inte dåligt alls.

Tiramisu för att avsluta: god men med några småfel. Det finns bittra delar, spröta delar, allt okej. Men grädden var för söt och balansen mellan söt och bitter lite kaotisk. Du äter en sked och känner en grej, nästa sked är helt annorlunda.

Servicen är det du förväntar dig: vänlig men lite uttråkad, på romerskt vis. Priset passar, 17 euro per person för en trattoria som denna.

Jag har den irriterande känslan av att ha beställt fel rätter. Som om jag hade valt något annat hade det blivit helt annorlunda. Så ja, jag kommer tillbaka, men jag byter allt.