Sora Lella — Rom

Äntligen åkte vi dit. I flera år hade Sora Lella stått på min mentala "gör-innan-eller-senare"-lista och förra lördagen satte vi oss på Isola Tiberina. En historisk plats, ni vet alla det, en av de där symbolerna för fattig romersk matkultur som på något sätt har blivit större än sig själv.

Priserna är höga, ingen idé att kringgå det. Men vi sa till oss själva: låt oss prova och se om de är värda det.

Puntarellena minns jag fortfarande. En cremig ansjovisås, puntarellena vackert hårt, sprött precis lagom mycket. 15€ och det var helt rätt. Zucchiniblommorna däremot, låt oss säga att de inte var vad man förväntar sig — mjuk frityr, inte sprött — men de var fullproppade med en rökt anstrykning och ansjovis. Väldigt smakrika. En mycket personlig tolkning av dem. Och supplì med kycklinginnmat: långt ifrån de från pizzerian på dagen, men det är därifrån som originalsupolön kommer, från femte delen. Goda, verkligen goda.

På förrätten gör de amatriciana bara med potatisgnudi. Enorma, men luftiga. Guancialon inte sprött alls, pecorino doserat med lätt hand — och här kommer tvivlet: turister, många asiatiska turister, kanske mjukar man upp det lite på smakfronten. Samma sak på carbonaran, väldigt cremig, bra guanciale men mjuk. Personligen tyckte jag att den var väldigt god ändå.

Och desserterna. Ricotta- och körsbärstårta spektakulär — luftig ricotta, generöst till, perfekt balans med pajen. Maritozzen var den från fastan med russin. Färsk grädde utmärkt. Speciell, inte den klassiska man förväntar sig, men god.

Atmosfären är helt rätt: du känner dig hemma, servitörerna skämtar om det, det är romerskt i bästa mening.

80€ per person. Det tar betalt, och det är värt det.