Trattoria da Augusto

Trastevere, du hittar alltid något. Den här gången hamnade vi hos Augusto, en av dessa historiska trattorier på en lugn liten torg — och bara att hitta en lugn plats i Trastevere är något av ett under. Man reserverar inte, man väntar utanför, man ställer sig i kö. Menyn ändras varje dag, torsdagar gnocchi och så vidare, mormorsmatlagning. Idén finns där.

Vi börjar med det som fungerade: puntarelle. Krispiga, med en anständig sås, inget att klaga på. Carciofo alla romana var bra, hemlagad, väl tillagad. Så långt så bra.

Sen kommer förrätterna och situationen förändras. Cacio e pepe är långt ifrån godtagbar. Rigatonen var väl lagad men helt utan smak, och över den en pecorino- och peppercreme som uppenbart var gjord i förväg och aldrig blandades med pastan. Två separata saker på tallriken. Resultatet gör dig inte ens sugen på att torka upp såsen med ett pizzaställ.

Amatriciana såg ut som en matsal-rätt. Guanciale skuret tjockt som två baconbitar som varit kokta lite för länge, anonym tomatpassata, pecorino och peppar nästan helt frånvarande. All den fethet man förväntar sig saknades.

Tiramisun — ja, vi gav oss i kast med dessert också — var en fast skiva utan kaffe, utan friskhet, gjord vete inte när. Acceptabel, inte mer än så.

Servicen var oartig, inte på det roligt romerska viset, utan rakt av otrevlig. Det är bättre ute på torget, under en vacker magnolia. Inomhus är det mörkt och trångt.

Tjugo euro per person för det här. Åtminstone är det ärligt, jämfört med all industrialiserad mat som cirkulerar i området. Men ärligt räcker inte.