L'Angelo AzzurroRom

Vi klev in på Angelo Azzurro utan att ha bokat, och det säger sig självt: det är ett kvartersbageri med kafé, ett sånt där romerskt bar utan krusiduller som har förblivit exakt detsamma sedan sjuttio- och åttiotalen. Inga nya, blänkande diskar, ingen charmig uteservering. Ett ställe av det slaget, helt enkelt. Men någon hade talat gott om maritozzon och det var därför vi var där.

Där inne hänger skyltar som gärna talar om att deras bakverk har en lång jäsning, över 24 timmar. Man ser att de tror på det.

Vi börjar med besvikelsen, om man nu kan kalla den så: sacchettino al cioccolato. Klassiskt italienskt barbröd, inget särskilt, det imponerade inte på oss och om en vecka har jag glömt det. Ja, ja, det händer.

Maritozzon är en helt annan sak. God, genuin, ärlig. Ja, ärlig är rätt ord, en av de där kakorna som inte försöker imponera på dig och just därför fungerar. Gräddningen är perfekt, varken för mycket eller för lite. Grädden är söt och alldeles färsk, och den gör ensam halva jobbet. Jag gillade den skarpt.

Notan? Vi var två och betalade 6,10 euro. Maritozzon kostar 2,20, alltså mer än schysst, och i Rom nuförtiden är det inte självklart. För 3 euro per person får man allt, och dessutom med rent samvete.

Ah, och sacchettino säger jag igen: det är inte dåligt, det är bara det att det finns tusen likadana i diskarna. Maritozzon är anledningen till att det är värt att kliva in.

Går jag tillbaka? Ja, men för maritozzon. Resten får ligga kvar.