Armando al Pantheon

Jag kom dit med höga förväntningar, jag medger det. När varje ranking placerar dig bland Roms bästa carbonara, så åker man dit förr eller senare. Online bokning var obligatorisk, de tog till och med kortuppgifterna som säkerhet med straffavgift för no-show. Okej, det är väl rimligt.

Lokalen ligger ett stenkast från Pantheon, liten, lite sliten, några bord utanför. Lilla torget gör sitt jobb: vackert som alltid.

Låt oss börja där saker går bra. Griscian var utmärkt — och jag säger utmärkt med vetskapen om att det är sällsynt i Rom. Välaromatisk, med riktigt guanciale, ingen smart pecorino-kräm som händer överallt nuförtiden. Mozzarellan och romerska artiskockan också goda, inget att anmärka på.

Sen kom carbonaran. Den första skickade jag tillbaka. Omelettstekt ägg, pastan lite för knaprig, guanciale nästan osynligt. Jag gjorde det inte för snobism, jag ville bedöma dem på sitt bästa, inte värsta. Den andra: bättre pasta, mer guanciale, men ägget såg ut som skum. För emulgerat, kanske för mycket äggvita. Inte silkeslen som det ska vara. Nedslående även vid andra försöket.

Tiramisu? Helt vanligt.

De tillämpade en spontan rabatt för pastatrånglet. Snyggt, inte begärt. Servicen var ändå uppmärksam under hela kvällen.

Sammanfattningsvis, 25 euro per person på en bra restaurang, med allvarliga ingredienser och professionell personal. Men om du kommer bara för carbonaran har du valt fel restaurang. I Rom finns det tusentals bättre carbonare, och jag undrar fortfarande vem som röstar fram dessa rankingar.