Antico Carbone

Trastevere, men den delen där turister ännu inte har koloniserat varje hörn. Vi gick dit en februarilördag, utan reservation — och lyckligtvis var inte alla bord upptagna. L'Antico Carbone är en liten plats, varm, ingenting pretentiöst. Servicen? Romersk och artig. Ja, det finns fortfarande.

Vi börjar med förräterna för där gick det verkligen bra. Artisokan på judisk vis var gjord som den skulle: öppen och bred, spröda blad, ingenting att säga emot. Och puntarellorna — bland de bästa vi har fått i Rom, med en sås som vi nästan slickade tallriken ren på. Även brödet från Santinis ugn var utmärkt, den klassiska romerska sorten som man äter med nöje.

Sen kommer förräterna, och här sjunker det. Amatriciana och gricia, båda med handgjord tonnarello — ett dåligt val enligt mig. Det är för tjock pasta, håller inte al dente när den är färsk, och slutar upp med att täcka såsen istället för att framhäva den. Guancialon var skuret i tändstickor, tenderade mot kokad, noll sprödhet, och smaken var minimal. Grisciasåsen var helt blaskig. Amatriciana däremot — såsen i sig var bra, kanske en av de bäst balanserade pepparversioner vi har smakat. Synd för de andra elementen.

Vi tog inte några desserter: nio euro för tiramisu eller maritozzo verkade för mycket för Rom. De erbjöd oss limoncello i slutet av måltiden, en fin gest, även om den var utspädd.

Men sen får du räkningen: två euro per person för bröd, två för kuvert, tre och ett halvt för vatten. Elva euro och femtio ören betalade bara för att ha satt sig ner. För mycket.

Går du tillbaka? För puntarellorna, ja. Men med öppna ögon.