Osteria PalmiraRom

Jag hamnade på Palmira nästan av en slump, jag letade efter ett ställe där jag kunde stanna utan att skynda mig. Och ja, atmosfären är precis så: det väcker i dig en lust att vara där, avslappnad, inte en av de där platserna där du äter och springer iväg.

Vi börjar med guanciale, för det är poängen. Det var inte tillräckligt sprött varken i amatriciana eller gricia. Synd, för resten gick bra. Amatriciana hade en verkligt bra tomat, man kunde känna kvaliteten, men det där lite mjöka guanciale får dig att tänka "det kunde varit bättre". Samma historia med gricia och guanciale, och dessutom fanns det för mycket pecorino. För mycket helt enkelt. Det täckte allt.

Men ja, det är inte så att jag reste mig delad. Tvärtom. I början förde de fram en varm panzanella, typ en liten varm paj. Superenkelt men perfekt. Smakerna var balanserade, inget komplicerat, sådana där saker som fungerar utan ansträngning.

Tiramisu i slutet var väldigt fluffigt och gott.

Det som fick mig var att man känner uppmärksamheten på råvarorna. De använder inte vad som helst. Det finns en vilja att göra romersk mat som det ska vara, även om några detaljer behöver fixas. Lokalen får dig att må bra, det är poängen. Det handlar inte bara om att äta.

Skulle jag gå tillbaka? Ja, kanske för att prova något annat. Eller kanske just carbonara, vem vet om guanciale där också...