Osteria Fratelli Mori

Jag hamnade där nästan av en slump, lokalen såg lovande ut från utsidan. Inuti är det faktiskt stort, uppdelat på flera rum med en rustik-industriell känsla. Mer restaurang än osteria, både till atmosfären och kunderna.

Låt mig börja med besvikelsen: carbonara och amatriciana var helt enkelt inte bra. Guanciale var mjukt, inte sprött alls, och dessutom för salt. Men det verkliga problemet var pecorino, praktiskt taget frånvarande. På carbonaran blev grädden alltför lös, utan karaktär. Peppar? Omärklig. De serverar bara rigatoni, punkt slut. Min kära fru var mild och gav sju, jag gav sex och en halv på vägen. För att vara i Rom skämtas det inte med dessa rätter.

Förrätten räddades dock. Köttbullar av svansstek amatriciana-stil med kryddig sås var goda, inget att säga dåligt om. Zucchiniblommor fyllda med taleggio började bra: mjuk panik, den första var super, den andra också. Men från den tredje börjar de väga tungt, utan ansjos inuti blir de lite torra om man överdrivet.

Ah, tiramisu. Sju euro för en alltför söt dessert, utan den bittra noten från varken kaffe eller kakao. Meh.

Tjugosju euro per person är inte så lite, särskilt när man tänker på att förräterna – som borde vara deras styrka – var rätt så mediokra.

Låt säga att det finns bättre ställen i Rom för en carbonara som det ska vara.