Lo'steria

Lördagskväll, Ponte Milvio. Vi hamnade på Lo'steria nästan av en slump — eller åtminstone utan särskilt mycket planering. Lokalen är liten, inredd i industriell stil, enkel. Uteserveringen var stängd, synd. Menyn får du på en liten tavla vid bordet plus en meny utan stavning muntligt. Det första du märker: ingångsdörren har en jätte-gaffel och ett jättekniv som handtag. Charmigt.

Vi börjar med pastorna, för det är anledningen att du går dit. Cacio e pepe var god, riktigt cremig — inte den där falska sotningen som du får på hälften av ställena i Rom. Kanske lite för mycket ost, men det går. Carbonara också god, guanciale sprött som tändstickor, silkeslen grädde och gott om svartpeppar. Gricia på samma nivå, fast lite lätt på fettet. Amatriciana däremot: underkänd. Brunfärgad istället för röd, en bränd ton som märks i tomaterna, för lite pecorino. Det måste göras om.

Förrätterna: påse med friterat med supplì, pastellerade grönsaker och köttbulla — allt solidt. Carciofo alla giudia var gott, yttre blad spröda, stjälk serverad för sig, inte fettigt. Tallriken med lazialsk chark och ost var obalanserad mot ostarna och ingen av dem stannar i minnet.

Ah, tiramisù. Serverad i ett litet glas, med något som en cheesecakekross istället för savoiardi under, grädde full med luft och lite mascarpone, ingen spår av kaffe. Meh.

Notan kom med fyra meringersom present — snällt väl gjort. 21€ per person i Rom på lördagskväll, med denna kvalitet? Det sitter perfekt.

Återkommer vi? Ja, men vi undviker amatriciana.