L’oste ai banchi

Den här lilla restaurangen i centrala Rom övertyga oss inte helt. Vi började med en utmärkt nötfilé-tartare, ett rostbröd med fagioler all'uccelletto och pecorinogrädde som var gott, men som egentligen för att vara korrekt borde kallas "fagioler all'uccelletto med crostino och pecorinogrädde". De romerska förräterna var däremot lite mindre imponerande. Carbonaran hade för många olika grader av tillagning i guanciale, en pasta som fortfarande behövde lite mer koktid men med bra krämighet och en utmärkt accent från en mycket mogen pecorino. Amatriciana var sämre, med början från ett felaktigt pastavalikval, strozzapreti, och på köpet för mycket tillagad, en för sur tomat och för lite pecorino för att korrigera några av dessa fel. Till sist en bra tiramisu, mycket "tät" och kanske lite för mycket vägtad mot det bittra.
Sammanfattningsvis är domen ett varken bra eller dåligt som lämnar en lite bitter smak i munnen eftersom man uppfattar en strävan i ingredienserna och förslaget om romersk matlagning, men som dock delvis förnekas av en alltför ungefärlig utförning.