Lo ScopettaroRom

Hörd mycket väl om carbonaran och amatriciana? Ja, jag också. Och så hamnade vi på Lo Scopettaro i Testaccio, vid Tevere-stranden, en kväll i slutet av maj, vi var fyra stycken. Lyckligtvis hade vi bokat bord, för stället har tre små rum inomhus plus ett par bord ute — vi satt ute, "kastade där" är rätt beskrivning.

Förräterna gjorde sitt jobb. God trippor i terrin, aubergineparmigiana också, men tolv euro för en liten portion får en att dra på mungiporna. Bruschetta och lite annat, kort sagt, inget negativt att notera.

Om förräterna. Carbonaran — den som fick den goda ryktet — nej, helt och hållet avvisad. Ägg stekt istället för cremig, tråkig pasta, pecorino nästan obefintlig. Guanciale räddade sig själv, halvsprött och av bra kvalitet, men det bär inte en rätt på egen hand. Halva manlikor med svansås: du sökte köttet, hittade sås. Acceptabelt, inget särskilt. Grician med tonnarello däremot fungerade: rätt guanciale, pecorino närvarande, rätt idé om maträtten. Bäst av alla var amatriciana med hackade pelati-tomater — man såg klumparna — och guanciale höll. Det genomgående problemet med nästan allt: för mycket pasta i förhållande till såsen, som försvinner under. Du hittar den bara på botten av tallriken till slut.

Tiramisùn — en klassisk betongklump med savoiardi, kaffe väl närvarande — kom sent och redan varm. Med den kvällens temperatur hjälpte det inte.

Tjugotre euro per person skulle gå, men förväntningarna var höga och resultatet nådde dem inte. Vi kommer antagligen inte tillbaka.