La Ciambella Bar-à-Vin

Söndag i gamla stan, området runt Pantheon. La Ciambella ligger på ett lugnt litet torg, och när du kliver in känns det som att du är i en marocko riad. Höga tak, väl spridda bord, allt i trä och minimalistisk design. Jazz fusion på låg volym, få gäster, avslappnad atmosfär. Det är en Michelin-rekommenderad restaurang, så du vet redan att det blir dyrt.

Vi gick dit huvudsakligen för carbonaran, som dyker upp i vissa listor över "Roms bästa". Spoiler: meh.

Men först tilltuggorna. Coda alla vaccinara i en sorts bulle med sellerimajonnäs: god men mer gatukök än restaurangmat, så utan bestick. Maritozzen med stockfisk vispat med lime är däremot oslagbar. Cremig stockfisk som känns som ett moln, och en otroligt mjuk bulle. Det där var bra.

Sedan kommer de klassiska romana-rätterna och här... ja. Carbonaran är tekniskt väl gjord, bara att guancialem ligger i tunna kronblad. Idén är nog att ge smak utan tuggmotstånd, men så fort det möter ägget vissnar det. Noll sprödhet. Och äggcremen tenderade åt det torra, inte sammetsmjukt som det borde vara.

Amatriciana var värre. Tjock sås med överkokt tomat som smakar bittert och sött, inget friskt från pelati. Guancialem i kronblad drunknar i såsen och blir överkokt. Helt utan den sprödhet som behövs för kontrast. Pecorino nästan opåmärkt, svartpeppar knappt märkbart. Mysig detalj: de serverar den med en liten minibagel för att torka tallriken.

Desserten, en liten friterad ciambella med mascarpone och kaffégele. God men kombinationen övertygade inte helt.

55 euro per person. Bröd 5 euro men varmt och gott. Överprissatt på Michelin-manér. För att äta äkta roman mat går du någon annanstans. För en omtolkning... ja, de här rätterna gjorde inte wow-effekten på mig som man förväntar sig.