Le Romane

Jag var i Barcelona med 35 grader i skuggan och börjar söka efter en carbonara. Logiskt va? Okej, någon hade sagt att Le Romane gjorde en bra sådan, så jag var tvungen att kolla.

Stället är fint, i en icke-turistisk del, två rustika små salar inomhus och bord ute. Fullt av spanjorer som alla äter pizza. Och det är inte ens den klassiska runda, det är som en jättestor spade man ska dela med tusen olika toppningar. Okej.

Jag går rakt på supplì och carbonara, för det var det jag kom för. Supplìn är liten men god, ragù inuti, friterad perfekt. För att vara utomlands passar det bra, många ställen i Rom skulle göra värre. Hantverk, man märker det.

Sen kommer carbonaran och här blir det komplicerat. Lyssna, pastan är al dente, guancialon är supercrispig, cremen blir nästan perfekt. Kocken kan laga mat, det är tydligt. Bara att. Pecorino. Gud vilken pecorino de använt, den där superstark vita som man äter med bönor på våren, förstår du? Den där så gammal att den förstör munnen av salt. Noll rundhet, noll elegans. De förstörde en rätt som kunde varit riktigt bra med ett dåligt ostval.

Det är synd för tekniken finns där helt, men den där pecorinoost dödar allt. Kanske är det bland de bästa carbonarana i Barcelona ändå, vet inte, men med rätt ost skulle det vara en helt annan värld. Jag hoppas att någon i köket läser det här, för de förtjänar att göra det bättre.